Family in Dubai

Arkiv, en hemmafrus betraktelser.

Tusen tack för alla glada tillrop och all uppmuntrande respons som jag har fått under de år jag skrivit mina små vardagshistorier. Utan er läsare hade mina betraktelser aldrig funnits, ni ger mig så mycket positiv energi när vi möts ute i Dubai vardagen. Så länge ni läser så skriver jag! Väl mött!    

 

 

Happy Diwali!

2010-11-09

I helgen var vi bjudna på Diwali fest. Det är en stor indisk högtid som firas under hösten. Man firar ljuset, utbyter gåvor och ställer till med stora balunser.

Inbjudan kom för två månader sedan så vi har haft lång tid på oss att införskaffa de rätta persedlarna. Det var Bollywood stil som gällde. Min man och jag tar alltid klädkoden på största allvar. Finns det en klädkod så är det meningen att man skall följa den, varför skulle det annars finnas en klädkod? Av artighet till värdparet så gör man som man blir tillsagd, inte sant? Vi startade i god tid med att leta rätt på de perfekta perukerna. Min man har redan mörkt hår, i mina ögon sett men om man frågar passpolisen i Frankrike så är han blond. Hur man definierar hårfärg i Frankrike har jag haft mycket roligt åt. Alla som inte är svarthåriga är blonda. Ja, hur som helst så är han mörkhårig. När han fick på sin peruk, en mörk taggig page så såg han otroligt lustig ut. Hårfärgen var nästan hans egen men frisyren var ett ljusår från hans. Själv hittade jag det långa mörka hårsvall jag alltid önskat mig. Jag skred fram i affären och kände mig väldigt kvinnlig med ett böljande hår på ryggen. Min bedårande make i page, tycktes också gilla vad han såg och ifrågasatte varför jag inte kunde färga håret i den färgen. Nej, det skulle inte bli bra. Jag blev blek som ett Halloween lik.

Nästa steg var att hitta de idealiska kläderna. Vi införskaffade dem på Lulu hypermarket som är en indisk kedja. Där säljs allt till Gekås priser. I like.

I god tid innan festen påbörjade jag den stora förvandlingen från blek blondin till färgstark Bollywood donna. Mängder av make-up krävdes och med riktigt mörka ögonbryn, böljande chokladbrunt hår, sari och bling-bling blev jag så olik mig själv att barnen inte visste vad de skulle tro. Min page-man fick bockskägg, indisk långskjorta med tillbehör och de rätta pilot solglasögonen. Vi var redo för Diwali!

När vi kom fram kände vi oss pirrigt förväntansfulla men den känslan förbyttas snabbt till en känsla av förvirring och förvåning. Är vi på rätt ställe? Varför är inte alla andra utspökade? Värdinnan från Indien i sari (en passande klädsel på henne), tog emot. Hennes man, från England, tittade på oss och sa: You look spectacular! Vi såg inte bara spektakulära och komiska ut, utan troligtvis även storögd förundrade. Vi tycktes vara det enda paret, tillsammans med värdinnan, som tagit seriöst på klädkoden. Alla andra såg högst normala ut. Jag kände mig så fånig att jag ville vända hem. Min man ryckte av sig peruken, tvättade ansiktet och vips var han sig själv igen. Så enkelt var det inte för mig. Så där stod jag jämte min make och kände mig urlöjlig. Han pratade med ett par som hela tiden sneglade på mig. Jag konverserade inte utan funderade på hur jag skulle kunna ta mig hem snabbast möjligt utan att verka alltför oartig. Kvinnan tog bladet från munnen och frågade min make: ”Where is your wife?” Min man som är kvickttänkt svarade: ”This is my second wife, but don´t tell Johanna”.