När vi fått det glädjande beskedet att jag var gravid bestämde jag mig för at jag inte ville ha en svensk gynekolog utan nu ville jag prova någon helt annan nationalitet. Det blev en ärtig ryska. Jag beställde tid och förklarade varför i telefonen. När jag kom dit undrade hon vad jag hade för ärende. Jag blev ganska paff för hemma i Sverige vet barnmorskan varför man kommer. ”Ja, information om preventivmedel kanske?” När hon fått klart för sig vad jag sökte för, började frågesporten. Allt möjligt ville hon få reda på. Hon nöjde sig inte med datum för sista mensen utan ville veta allt om alla mina eventuella sjukdomar, min mans, mina föräldrars och allt om våra två barn. Hennes sköterska tömde mig på allt mitt blod och jag såg hur rören kördes vidare till något laboratorie. Jag fick göra ett ultraljud, via underlivet, för att konstatera att jag inte var skengravid. Allt verkade var i sin ordning och hon konstaterade att barnet borde komma 090909.   

Hon har ett imponerande instrumentstall. Ultramodern utrustning med tv-skärmar åt höger och vänster, datorer, maskiner och allt möjligt. Hon kan göra 3d bilder på barnet, fast det är ingen vacker syn. Ett tag tyckte jag nog att min man intresserade sig mer för all utrustning än för frågesporten om mina föräldrars eventuella sjukdomar.

Jag och ryskan kom bra överens ända tills att hon ringde en kväll när jag var i vecka 14 och stressade upp mig kolossalt. Hon påstod att det fanns en hög risk för att barnet skulle ha Downs Syndrom och att hon själv inte skulle behålla ett sådant barn som hon uttryckte det. Hon fixade en ”akuttid” morgonen efter på en ännu modernare klinik än hennes egen. De gör inget annat än ultraljud, moderkaksprov och fostervattensprov. Det blev bestämt att jag skulle göra ett moderkaksprov. Jag var alldeles utom mig för jag ansåg inte att jag hade tillräckligt med information. Tack vare en svensk barnmorska som jag fick kontakt med, nätet och vänner fick jag lite mer kött på benen. Provet kunde dock inte göras för att moderkakan låg för långt ner. En vecka senare var det i stället dags för ett fostervattensprov. Jag var så nervös att tårarna sprutade. Det var nämligen större risk för missfall än för Downs syndrom. Jag kände emellertid press från gynekologen, så provet blev gjort. Allt gick bra och barnet är helt normalt (föräldrarna till trotsJ). Den ryska gynekologen bytte jag ut mot den svenska som var till stor hjälp under veckan mellan de två proven. ”Så det blev en svenska för mig i alla fall”, tänkte jag.

Svenskan är oerhört kunnig, lugn och sympatisk. Hon ägnar sig mindre åt frågesport och prover. Hon frågar om jag mår bra och jag svarar ja. Då är allt i ordning, skönt. Nu är det emellertid så att jag fått reda på att svenskan pensionerat sig och flyttat till Sverige. Jag skulle ha träffat henne om en vecka. Vad händer nu? Jo, nu går jag tillbaka till mig ärtiga ryska igen eftersom att det känns alltför omständligt att börja hos en helt ny. ”Så det blev en annan nationalitet än svensk på gynekologen, i alla fall”, tänker jag. Å andra sidan är ju halva graviditeten kvar, så vem vet?