Det finns nog inte många som är så ointresserade av bilar som jag. Mina föräldrar har haft samma bil i tio år och jag kan fortfarande gå och ställa mig vid fel bil när jag skall åka med dem. Jag ser i stort sett bara skillnad på bilar om de har olika färg. Allmänhet tycker jag om röda bilar. Mina föräldrar har även en motorcykel och det tycker jag är förnuftigt, av den anledningen att jag då är med i matchen igen. Jag kan nämligen se skillnad på en bil och en motorcykel även om de båda har samma färg!

Min brist på intresse för bilar är egentligen lite märkligt för jag har en far som är expert på bilar. Han kan alla bilmärken, all fakta och alla detaljer. Om han ser en tiondel av en backspegel kan han säga vilken bil det är, årsmodell och alla den bilens speciella egenskaper. Min pappas intresse för fordon stannar inte vid bilar utan han är även oerhört kunnig om motorcyklar. Min bror kommer som en god två i tävlingen ”världens mest bilkunniga man”. De två tillsammans på stan innebär väldigt många stopp för att studera bilar. Min syster är ganska duktig hon också, tillika min mamma. Min man gillar också bilar men han bryr sig mest om sådana där lyxbilar som man ser tretton på ett dussin av i Dubai. Maserati, Aston Martin, Bentley och Ferrari. Äpplet faller inte långt från trädet. Vår sexåriga son började rapa upp bilmärken och se skillnad på bilar innan han kunde sätta ihop hela meningar. Han frågar mig om de bilar han inte kan men det är ju lönlöst. Jag har ingen aning.

Min mans bror har Frankrikes enda riktiga bilverkstad enbart för Mini. Han byter bil lika ofta som jag byter juveler och han har ofta en ny bil när vi träffas. Min man brukar vänligen förvarna mig: ”Nu har Philip en ny bil som vi skall titta på”. ”Spännande (NOT)”, svarar jag. Vid ett tillfälle tyckte jag mig kunna urskilja en skillnad på bilen han dök upp i jämfört med den han kom i förra gången. Bilen hade inget tak. ”Lågprisvariant”, tänkte jag. ”Inte ens ett tak, opraktiskt”. Jag ville göra mig en smula märkvärdig och liksom tillhöra gruppen och utbrast med entusiasm: ”Ååå, ny bil!?!” ”Nej, nej, jag har bara fällt ner taket”, svarade karl’n med ett leende. Japp, så gick det med det försöket till engagemang.

I den har gruppen av biltokiga människor befinner jag mig. Det kan kännas lite ensamt ibland. Till min stora glädje hade vi besök av vänner innan jul som åkte runt i min bil i flera dagar utan att fundera på märket. De ställde sig vid flera tillfällen vid fel bil och väntade på att jag skulle öppna. Det kändes befriande! Det finns fler som jag! Min goda väninna som hälsat på mig två gånger kallade min bil för Audi under första besöket och det kan jag ju leva med.

Mina föräldrars bil har nu dragit sin sista suck efter lång och trogen tjänst. Min pappa fick bogsera den till bilförsäljaren, inget förhandlingsläge direkt som han sa… Nu blir det bekymmersamt för mig, för jag måste alltså försöka hålla ordning på och känna igen, den nya bilen när vi kommer hem. Jag har fått klart för mig att den är ljusblå till skillnad mot den gamla som var grön. Det är inte allt, min syster har ny bil, en guldfärgad och även min bror. Hur katten skall jag klara av att hålla ordning på och lära mig, tre nya bilar på en sommar?