Helgen började med att jag var trött och irriterad. Nätterna blir inte alltid som man önskar med tre barn. Ett barn brukar väcka oss på grund av mardrömmar, ett annat barn vill kissa eller dricka vatten och den tredje vill amma. Man sover liksom i etapper. Natten till fredagen var ovanligt lugn men klockan 3.30 väcktes både jag och min man på grund av en extremt enveten mygga. Tänk att när alla barnen sover i allsköns ro så kommer det en mygga, det är höjden! Jag blev så sur på myggan att jag inte kunde somna om. (Ja, det är ganska fånigt, jag vet).
Redan klockan 8.30 på morgonen kommer gubbarna som skall montera upp våra gardinstänger och det blev fel från första stången. Jag förklarade för den ena borrande herren var stången skulle sitta. Han borrar på fel ställe. Jag förklarar igen och han borrar på fel ställe igen. Jag blir arg och förklarar en gång till. Han borrar på rätt ställe, bingo!
Dagens höjdpunkt var Luciatåget arrangerat av SWEA på Emirates Golf Club. Inför festligheterna ville jag gärna vaxa benen. Jag lämnar den borrande mannen och återgår till benvaxningen. Jag har ritat på väggen var stängerna skall sitta och jag tror i min enfald att han med hjälp av den vägledningen, min ilskna uppsyn och tydliga markering med handen förstår var han skall borra. Nej, det räcker uppenbarligen inte. Jag går tillbaka och tittar efter en stund och karl´n har återigen borrat på fel ställe igen, milda makter. Vad mer kan man göra för att få en människa att borra på rätt ställe? Borra själv är antagligen den enda lösningen.
Den andra borrande mannen klarade i alla fall av att borra på det markerade stället men hängde gardinerna helt fel. Han hängde mörkläggningsgardinerna framför de snygga gardinerna. Vi har alltid haft det tvärtom och jag blir nästan full i skratt. ”Så kan man ju inte ha det”, utbrister jag. ”I Dubai har man gardinerna så”, hävdar han. ”Jag vill inte han dem så!”, säger jag trumpet. Min make kommer och jag visar honom hur tokigt det har blivit. Han påstår då att vi alltid har haft gardinerna på det viset. Jag tror inte mina öron. Gardinborraren tittar trotsigt på mig och flinar. Nu undrar jag hur en karl, dessutom min egen, kan bo i två år i ett hem utan att veta hur vi hänger gardinerna? Ser inte karlar gardiner? Min mamma har, å andra sidan, under alla 20 år jag bodde hemma ständigt klagat på att min pappa aldrig har sett när hon har bytt gardiner. Antagligen är alla män gardinblinda.
Så med nyvaxade ben, en ganska ilsken uppsyn och en gardinblind man vid min sida drog vi iväg till Luciafirandet. När vi kom fram till golfbanan skulle jag hämta våra biljetter i holken vid parkeringen. När vi kom till luckan hävdade vakten att det inte fanns ett kuvert med mitt namn på. Vi fick inte komma in. Jag förklarade att det var en svensk tillsällning inne på golfklubben, svensk tradition, Luciatrain (tuff, tuff). Nej, det hade han aldrig hört talas om. Jag ville komma in i holken och kolla men det gick inte. Jaha, vad göra? Tiden gick och Luciatåget hade nog redan tuffat ut igen. Till slut, efter tjat, fick jag själv leta fram mitt kuvert inne i buren och vi kunde köra in och parkera. Nästa utmaning var att hitta själva lokalen. Ingen i vår familj spelar golf så vi har aldrig haft någon anledning att besöka golfklubben, vi var ganska vilsna. Ingen vakt hade hört talas om ett svenskt tåg med barn utklädda i vita klänningar och ljus i håret. "Spelar de golf?", undrade vakterna. De tittade med bekymrad min på mig. Det pågick en stor internationell golftävling (Dubai Ladies Masters) på området så det drällde av folk, bilar och vakter. Någon svensk mysko sekt (?) hade ingen inte sett till.
50 minuter efter utsatt tid stövlade vi in i den rätta lokalen där den svenska, förväntansfulla publiken snällt satt och väntade på oss! Aj, aj, aj det var riktigt pinsamt. Vi intog våra platser så diskret det nu är möjligt för en trebarnsfamilj. Bebis Ruben kopplades upp, lade brakare och föreställningen kunde börja.