För att tag sedan var jag, barnen och några andra mammor och barn på Atlantis för att titta på det omtalade akvariet. Jag valde att lämna bilen mitt framför ingången. Det är så man gör här och sedan dyker det upp en tjusig herre som tar din bilnyckel, kör iväg bilen och parkerar den. Det är nog tänkt att akvariebesökarna skall parkera vid ingången till akvariet och inte lämna bilen mitt framför huvudentrén. Den elegante herren förutsatte att jag skulle checka in på hotellet. Han undrade försynt om jag inte hade något bagage.

-Nej, nej jag reser så lätt, så lätt, bara lilla handväskan, två barn och så lilla vagnen”.

-Inget bagage alltså?, frågade han igen.

-Allt jag behöver finns i min handväska! Kom nu barn, sa jag och hastade iväg. 

En halvtimme gick och sedan ringde telefonen. Min man var i andra änden och talade med sin allra mest bestämda röst:

-Polisen har ringt och påstår att din bil står felparkerad och generar andra bilar.

-Jag kan väl inte hjälpa att de inte kan parkera gästernas bilar korrekt på hotellet, utbrister jag.

-Kan du inte gå och kolla?, undrar han. 

Jag fortsätter umgänget med mina väninnor och alla våra barn och så ringer telefonen igen. Denna gång är min man mycket irriterad:

-Polisen har ringt igen, du måste kolla hur bilen står! 

Jag gick hela den långa vägen tillbaka till huvudentrén och ser redan på avstånd att det ser lite kaotiskt ut utanför. Mitt framför dörren står min stora, vita bil fortfarande. Framför och bakom den trängs en massa andra bilar och det är full av folk överallt som ser irriterade ut. Jag funderar just på varför de låter min bil stå och blockera vägen. Den elegante herren ser mig och skriker, mindre hövlig den här gången, att han vill ha nyckeln till min bil.  

Just då önskade jag hett att jag hade kunnat gå upp i rök.