Igår fick Noa ta med sig en amerikansk kompis hem från skolan. Han stannade tills att det blev middag. Jag hade lagat spagetti och köttfärssås. En rätt alla barn gillar, trodde jag. När de äntligen kom och satte sig till bords, efter 7893 tillsägelser så rynkade vännen på näsan och undrade:

-What is this?

-Spagetti Bolognese, svarade jag.

-But what is this, in the sauce?

-Ah, the small beans? It is kidney beans, organic. They are good for you.

-I don´t like organic kidneys. They look disgusting, klagade den bedårande gästen.

-But you love the eat, you told me, remember, försökte min son. Han var för ovanlighetens skulle på min sida i matdebatten.

-This food is bizarre, konstaterade gästen och lämnade matbordet.

End of discussion. Jag är van vid klagomål från yngre gäster. Min mat brukar innehålla mycket grönsaker. De flesta barn gillar inte min mat. Inte ens mina egna barn gillar min mat. Jo, Ruben äter som en liten häst alla puréer jag lagar till honom. De andra två brukar till och med gråta de dagar de skall äta annat än spagetti, soppa och korv. Det vill säga att de gråter flera dagar i veckan. Jag är härdad. Jag har däremot aldrig hört att maten är bisarr. För många hundra år sedan när jag var en ung student i Uppsala och läste näringslära så var det vid ett tillfälle dags för att göra en uppvisningsmåltid. Jag hade fått äran att tillreda sillbullar med korintsås. Snacka om bisarr mat! Kombinationen av smaker är ju ganska otäck. Jag körde sillbullesmeten i matberedaren så det stänkte över publiken, brände såsen och ställde till en allmän oreda i köket. Jag fick godkänt på uppvisningen men det var nog av ren medömkan. Jag har aldrig lagat den rätten varken förr eller senare. Nu är det kanske dags. Om mina barn, inklusive de små utländska gästerna, får smaka svenska sillbullar med korintsås så kanske de slutar att klaga på den mat de tidigare fick. Sillbullar med korintsås är nämligen disgusting and bizarre.