Family in Dubai

Arkiv, en hemmafrus betraktelser.

Tusen tack för alla glada tillrop och all uppmuntrande respons som jag har fått under de år jag skrivit mina små vardagshistorier. Utan er läsare hade mina betraktelser aldrig funnits, ni ger mig så mycket positiv energi när vi möts ute i Dubai vardagen. Så länge ni läser så skriver jag! Väl mött!    

 

 

"Psss", sa däcket.

2010-06-21

Eländes elände! I förra veckan råkade jag nudda en trottoarkant och framdäcket sa: ”Psss”. Ett sådant där diskret litet ljud som en smygfis framkallar. Nu var det inte en sådan bagatell som en liten illaluktande smygfis utan ett stort däck, på en stor bil med ett litet fruntimmer i som inte alls kan byta däck. Konstigt nog fick jag godkänt i bilskolan för 20 år sedan när jag bytte däck. 20 år är en evighet och sedan dess har jag sett många, mer eller mindre snygga, karlar byta däck men själv lyckats komma undan med naglarna i behåll. Jag är totalt desorienterad när det kommer till bilar. Reservdäck? Har jag ett sådant, var finns det, hur skall jag göra? Många var frågorna. 

Jag ringer efter assistansservice. De ställer en mängd totalt omöjliga frågor om hur jag är klädd, mina mått osv. (skojar bara!) Nej, de frågar andra omöjliga frågor som registeringsskyltens nummer. ”Hrm”, tänker jag, ”sitter den fram eller bak eller både ock???”  När jag hittat svaret kom nästa knepiga fråga: ”Chassinummer?” De kunde lika gärna frågat hur stort universum är. ”Inte vet jag!” Hur konstigt jag själv än tycker det låter, så klarade jag faktiskt av den också. Tredje frågan var busenkel och gick ut på att redogöra för bilens färg. Nu var jag med i matchen igen!

Långt om länge kom det en karl som skulle hjälpa mig att byta däck. Vi letar med gemensam kraft fram utrymmet där däcket borde ligga för att finna hålet tomt, sånär som på ett par hörlurar. ”Jasså, ligger dom där!”, utbrister jag. ”No tire”, säger mannen som struntar i mina nyupphittade hörlurar. ”Nä, jag ser det”, säger jag. ”No tire”, säger mannen igen, med indisk brytning. ”NEJ, JAG SER DET!, säger jag. ”Where is tire?”, frågar mannen. Som sagt, hur stort är universum? Till min stora lycka har mannen varit förutseende och tagit med sig stora bärgningsbilen. Han rullar nu min vita och halta bil upp på bärgningsbilen och kör iväg med den till närakuten. Jag står utan bil i över 40 graders värme. Solen strålar i all sin glans. Jag har långt hem. Jag har många matkassar runt fötterna och jag har en dotter som borde blivit hämtad från dagis för 30 minuter sedan. Inte bra, inte bra.