Nu för tiden är det ytterst sällen karlar på sta´n flörtar med mig. Annat var det förr minsann… Vad kan det bero på? Är det för att jag har tre barn i släptåg? Är det för att jag har tandställning? Är det för att jag är för gammal? Är det för att jag helt enkelt inte är mottaglig? Ja, det tål att tänkas på. Häromdagen var det dock en dristig karl som gjorde sitt yttersta för att påkalla min uppmärksamhet. Han erbjöd sina tjänster i mataffären. Han höll ett öga på barnen, plockade lite bland varorna och följde mig till bilen. Jag började undra vad han hade i åtanke. Han babblade på om ditten och datten på bräkig amerikanska. Han berättade att han arbetade som bodyguard. Jag lyssnade med ett halvt öra medan jag stuvade in barn och varor i bilen. Ja, det kan jag tänka mig svarade jag. Han var sannerligen urtypen för en bodyguard. Stor, biffig, snaggad och med ett hyfsat utseende. När jag var klar så spände han ögonen och mig och undrade, på fullt allvar, om jag inte behövde en livvakt.

Tänk att det har jag aldrig rerflekterat över. Nu när jag har maid och personlig tränare (läs stretchare) så kanske jag skulle slå till med en bodyguard också? Det skulle ju göra bilden av mig som lyxhustru mer komplett.