Family in Dubai

Arkiv, en hemmafrus betraktelser.

Tusen tack för alla glada tillrop och all uppmuntrande respons som jag har fått under de år jag skrivit mina små vardagshistorier. Utan er läsare hade mina betraktelser aldrig funnits, ni ger mig så mycket positiv energi när vi möts ute i Dubai vardagen. Så länge ni läser så skriver jag! Väl mött!    

 

 

Plockad höna på Atlantis

2009-01-28

Mina svärföräldrar är på besök och vi tog ut dem på lite sevärdheter i helger. Fredagens sightseeing avslutade vi med en tur till Atlantis. Hotellet är mycket stort och man kan parkera en bit bort och ta en gratisbuss till entrén. Vädret blev blåsigare och blåsigare. Vi parkerade och hoppade på en buss och nu blåste det rejält och det var ingen ljum vind direkt. Iskalla vindar från havet svepte in och vi frös alla ordentligt när vi gick den sista biten till ingången.

Inifrån hotellet studerade vi det gräsliga vädret utanför fönstren som nu byggts på med regn, på tvären. Så fort en dörr öppnades drog blåsten in och alla besökare skrek till.

Vi lullade runt en stund och så var det dags att ge sig ut i regnstormen. Barnen stuvade vi in i vagnen, jag fick låna min mans kavaj och svärföräldrarna gjorde korstecknet och ut gick vi. Fy sjutton!!! Vi hade en bra bit att gå till bussen och det regnade kopiöst, fortfarande på tvären och blåsten var gräslig. Jag hade, dagen till ära, vaxat benen och kände mig som en nyplockad höna, iskall. Klänningen smetade fast på kroppen och håret var genomblött. Vi hade fullt upp med att gå i rätt riktning, blåsten drog med oss med all sin kraft.

Vid busshållsplatsen fanns det inget skydd mot regn och blåst och där stod vi. Det kom ingen buss. Var katten var bussen? Min man, hjälten, sprang tillbaka till hotellet och frågade när bussen skulle komma. I vanlig ordning visste ingen någonting. Kön till bussen blev längre och längre och vi frös mer och mer och blev våtare och våtare. En herre upplyste oss om att bussen inte kör när det regnar. Tänk at det förvånar mig inte! Där stod vi med de stelfrusna svärföräldrarna och visste inte riktigt vad vi skulle göra. Min man hade redan funderat på att springa och hämta bilen men det var ganska långt och bussen skulle ju faktiskt kunna komma. Slutligen kom en man i taxi som tidigare hade stått i kön, han tog taxin till bussparkeringen och bad dem köra bussen till oss. Vi kom alltså hem den här gången också.

Den kvällen kändes det som om vi aldrig skulle bli varma igen. Svärmor gick med vinterjackan på och vi andra klädde på oss tröja efter tröja, drack varm choklad och satt och tryckte ihop oss i soffan.