Vi styrde kosan mot Liwa på fredag morgon. Äventyret hade föregåtts av noggranna förberedelser. Inte bara bilen var rustad till topp utan även vi alla. Barnen hade med sig ombyten, böcker, snuttefiltar, kuddar och en stor portion spänning. De hade pratat i veckor om att de skall sova i tält i öknen. Några av kompisarna skulle med vilket gjorde äventyret ännu mer lockande. Mina föräldrar hade eget tält, kuddar, tidskrifter om hur man överlever i vildmarken och en rejäl flaska whiskey. Min man hade all ökenutrustning som han lyckats handla på sig under vårt ett och ett halvt åt i Dubai, det vill inte säga lite. Själv hade jag lagt stor vikt vid att vi inte skulle svälta ihjäl. Vi hade inte bara med vårt mobila minikylskåp utan även en rejäl kylväska. Jag hade med mig mat för vad jag bedömer som en hel helg medan andra gjorde stora ögon och undrande hur många veckor vi tänkte stanna på lägerplatsen. De andra camparna tittade mycket konstigt på mig och jag tyckte mig uppfatta en lätt skakning på deras huvuden. De sa dock ingenting.
Vad hade jag då med mig? Jag hade en riktigt smarrig quinoasallad med fetaost, nötter och russin, knapriga revbensspjäll, såser, olika yoghurtar, massor av goda energitäta chokladbitar, frukter hela och i skivor, nötter av olika slag, sex stycken hemgjorda pizzor, franska ostar, kex, druvor, fikonkompott, juicer, fastlagsbullar (de tog jag med för att jag ville göra slut på dem, semeltiden är ju faktiskt över) och komplett frukost med bl. a. ägg, sill, linfrö, hembakad kavring, müsli, ost, paprika, smör och honung. Naturligtvis hade vi även vin och vatten i lagom mängd. Risken att vi skulle hungra ihjäl eller magra av var alltså helt eliminerad. Äventyret kunde börja!
Min man och pappa stuvade med stort besvär in allt i bilen. Tursamt nog blev det en sittplats över till var och en. Resan kunde börja. Vi kom inte långt förrän det var dags för kissepaus. Vi var sammanlagt fyra bilar och i varje bil fanns två barn. Barn kissar inte gärna på beställning, så under de två första timmarnas resa gjorda vi åtta stopp. Jag var ganska tacksam för själv har jag världens mista blås. Mina kissepauser under bilresor, måste jag argumentera kraftigt för och jag tar ofta till hot om översvämning. Nu hade jag åtta kissmöjligheter och det är ju höjden av lyx.
Lunchen intogs under civiliserade och sandfria former. Vi stannade vid en mack där alla handlade mat utom vi som ju hade med oss det egna kylskåpet. Till min stora förvåning var det en stor, ljus och luftig byggnad i anslutning till macken. Bord, stolar och papperskorgar var utsatta. Vi intog en fönsterplats och började knapra revbensspjäll för glatta livet. Vi förstod efter ett tag att den vackra salen även användes som moské. Det kändes fel att inta revbensspjäll i moskén.
Färden gick vidare mot Liwa. När vi kom fram hade guiden redan förberett tälten, antagligen hade de stått där i några år för det var lika mycket sand i tälten som utanför. Det bekymrade inte oss för vi hade med egen utrustning. Bekymret blev snarare att få upp våra tält innan mörkret föl. Det allra mest energikrävande var att besluta oss för vart vi skulle spänna upp tälten. Det blåste ganska friskt så vi ville ju ha en plats i lä. Guiden hade synpunkter, min man, jag, min mamma och de andra deltagarna hade synpunkter. Min pappa hade dock inga, tack och lov. När dessa alltmer hetsiga förhandlingar äntligen var över föll skymningen och kylan trängde på. Rackarns, nu blev det bråttom, väldigt bråttom. Min man jobbade mycket hårt och under högljudda negativa uttryck. Jag höll mig på behörigt avstånd, en metod jag funnit fungera riktigt bra i krissituationer…
Tälten kom upp och under tiden hade de andra smaskat i sig guidens barbeque. Vi anslöt oss och intog huttrade en arabisk ökenbuffé. Man såg inte mycket av vad man åt men det smakade helt ok. Barnen tyckte att det var toppen att leka i skuggan av facklorna. De blev ganska snart trötta och nu kom vi till det vi alla innerst inne oroat oss för, nattens sömn. Barnen somnade glada och sandiga. Vi vuxna somnande också men det tog inte mer än en timme förrän jag vaknade igen. Den sibiriska vinterkylan hade kommit och den tog oss med förvåning. Hur kan det bli så kallt? Barnen vaknade och klagade över att de frös. Jag själv var helt iskall. Det var längesedan jag frös så. Nu kom alla ombyten väl till pass. Vi klädde på oss allt vi hade med oss, lager på lager. Vid tre tiden på natten var vi så pass påbyltade att vi slutligen kunde sova utan att vakna, till klockan sex.
Det efterlängtade morgonljuset tittade in i tältet och livet återvände. Nu äntligen kunde man njuta av ökenäventyret. Morgonstund har guld i mund. Jag kan inte annat än prisa soluppgången och morgonen i öknen. Det var makalöst vackert och värt nattens usla sömn. Det var så pass hänförande att jag t.o.m. kan tänka mig att övernatta en gång till i öknen (men säg inte det till min man).
Vi intog med tacksamhet vår egna medhavda frukost, guidens räckte inte riktigt till och njöt i fulla drag av solens allt varmare strålar. Barnen lekte i sandlådan och det var en fröjd att se deras förtjusta miner.
Nu stundade ”dunebashing”, det är inte direkt det roligaste jag vet men vyerna är mycket vackra. Liwa är känt för att vara den vackraste delen av öknen med de högsta dynorna. Mamma och pappa envisades med att hoppa av bilen inför varje sandstup och det gjorde timmarna roligare eftersom att vi kasade ner i den varma sanden på bara fötter, det var härligt.
En av helgens höjdpunkter var duschen när vi väl kom hem, aldrig har väl en dusch varit så välbehövlig… Att sedan lägga sig i en riktig säng med duntäcken och en behaglig omgivande temperatur var något vi uppskattade mer än någonsin.