Vägarna
Det finns fyra stora vägar längs kusten. Den största av dem är sexfiligamotorvägen Sheik Zayed Road (tolv filer om man räknar med båda sidorna) där folk kör om på båda sidor i ett rasande tempo. Vägen går från Jebel Ali till flygplatsen. På denna motorväg införde shejken i början av årskiftet (07-08) en vägtull, Salik. Du sätter en s.k. ”SalikTag” på fönsterrutan och så tickar det av varje gång du kör förbi en tull. Dessa köps och fylls på bensinstationerna. Man kan även upprätta ett konto och fylla på det via nätet. Dessa tullstationer har inneburit att köerna av och på motorvägen stundtals är långa. Folk försöker nämligen undvika tullarna genom att köra av motorvägen före och på efter en tullstation. Man förundras i början av att det är så många män som står vid vägkanten. Reflexmässigt så sänker man farten eftersom att man tror att de har för avsikt att gå över vägen men de går aldrig över. De bara står eller sitter vid kanten och ja, filosoferar antagligen.
Hur hittar man i Dubai?
Nästa bekymmer vad det gäller trafiken är att det är svårt att hitta. Ibland har vägarna ett namn eller ett nummer ibland inte. Vägbeskrivningar är därför svårt att ge och att följa. Vägskyltningen lämnar mycket övrigt kvar att önska. Det finns inga nummer på husen i Dubai (folk har inga adresser utan postboxar) man använder ”landmarks” istället. En vägbeskrivning kan låta som följande: ”Ja men det ligger bredvid den affären som ligger på den gatan du kommer in på, om du kommer från den stora gatan och svänger vid det hotellet som ligger efter bensinstationen, bakom det stora vita huset.” Helt hopplöst när man är ny och inte var något ligger. Det gör varje ny utflykt lite extra spännande. Ibland kan resan börja mycket bra med skyltning men efter en sväng så försvinner plötsligt den markering man förväntade sig. Har man tur så kommer den igen när du är precis framme vid målet. U-svängar är något annat som satts i system här. Istället för att bygga av/påfarter så möjliggör man U-svängar.
Gps:er är ingen större vits för vägarna varierar från en dag till en annan. Man öppnar, stänger, bygger nytt och bygger om. Man hinner aldrig bli uttråkad. Min allra första bilresa på egen hand gick till Svenska kyrkan. Jag och min man letade upp stället helgen före och lyckades efter en hel del bekymmer att hitta dit (och hem bör tilläggas). När det sedan var min egen tur gick det inte alls. Jag ägnade exakt två timmar till att fara runt på vägarna utan att se så mycket som skymten av svenska kyrkan. Ett tag körde jag t.o.m. i fel körriktning, verkligen jättetokigt när alla bilar kom rätt emot mig, klurig situation. Jag är dock glad att jag kom hem igen, även om det kändes snörpligt. Nu när jag väl hittat till kyrkan så förstår jag att två försök var riktigt bra. En annan mamma hittade inte förrän vid femte försöket, vilket fick mig att känna mig som Tina Thörner.