Nu är rälsen är lagd och jag kan bara säga aj, aj, aaaaj! Tanden är ute och det känns ganska konstigt att titta på sin framtand i plastpåse. Min man följde med mig till tandläkaren när tanden skulle ut och det hjälpte. Jag var en liiiten smula nervös… Tandläkaren var en svensk förstående herre och han tryckte in all emla kräm (bedövningssalva) han hade, i munnen på mig. Han bedövade mig vidare med en rejäl överdos och sedan drog han ut tanden, efter att jag försäkrat mig tre gånger om att visste vilken tand det handlade om. Det vet man ju att tandläkare kan dra ut precis vilka tänder som helst om man inte trippelkollar. Jag var totalt genomsvett efteråt, ansiktet var bedövat och i tandraden fanns en stor glugg. Är det vettigt att dra ut en framtand? Kvällen skulle vi tillbringa över en god trerätters middag, trodde jag. Jag fick sitta med en stor bomullstuss i munnen och titta på. Då var det lite synd om mig, faktiskt. 

Efter tre dagar med en glugg blev det dags för tandställning. Jag var vid gott mod. Tandställningar har jag ju stor erfarenhet av. Tyska tandläkaren Tanja började med att stoppa in en jätte stor blå öppningsanordning i munnen på mig. Den spände upp gapet till ett hål stort som en mattallrik i omkrets (jaja, nästan i alla fall, det kändes så). Nu skulle jag ligga med detta gap i 1 ½ timme medan hon satte fast tandställningen uppe och nere. Jag jämrade mig redan efter fem minuter.  Det var minst sagt obekvämt. Hon tröttnade ganska snart på mig och bad mig mer eller mindre knipa näbb, vilket naturligtvis är en omöjlighet med den blå öppningsapparaten. Tandställningarna kom i alla fall på plats och mina käkar gick inte ur led. Pricken över i:et blev en stor dos fyllning i en undertand på vardera sida så att jag inte kunde bita ihop ordentligt. Vad katten skall det vara bra för? Hur känns det?, frågar hon. ”Wonderschöön, aber naturlisch”, eller något åt det hållet, svarade jag.  

Nu är likheten mellan mig och Hannibal the Cannibal i ”när lammen tystnar” ganska stor. Järnställningen syns. Jag misstänker att jag kommer att gå under betäckningen hon med tandställningen i fortsättning. De första tre dagarna med räls var inget vidare. Jag insåg kvickt att jag fick hålla mig till flytande föda. Tugga var inte att tänka på av tre olika anledningar: 1.Tänderna värker. 2.Tandställningen gnager hål i munnen och allt smakar blod. 3.Jag kan inte bita ihop, på grund av fyllningen. Nu återgår ätande sakta till det normala. Tänderna gör inte alls lika ont längre och jag har utvecklat en bra tuggteknik, dvs. jag sväljer det mesta helt… Det går faktiskt att tugga med bara två tänder som nuddar varandra, hade jag aldrig trott. Blodsmaken vänjer man sig vid, som sagt, likheten med Hannibal är slående.