Nu skall ni få den utlovade fortsättningen på vår allra första ökentur på egen hand. 

Veckan gick och den stora dagen var inne. Olivier var glad som en lärka i maj, trallade och sjöng. Jag var redan lätt illamående, en smula nervös och lite irriterad över barnen som bråkade om böckerna som de skulle ta med. Jag snodde rundor i köket för att få med all typ av man som man kan behöva om det skulle uppstå en nödsituation, t ex övernattning under bar himmel.  

Vi mötte upp våra goda vänner och styrde mot öknen. Innan man ger sig i lag med sanden måste man släppa ut luft ur däcken. Min man hade införskaffat en lufttrycksmätare så den biten blev perfekt gjord. Ja, nu var det bara att skumpa ut i sandlådan… 

Vi körde i fem minuter alla var tysta även de små ökenbarnen där bak i bilen. Alla studerade sanddynorna. STOPP. Bilen körde fast i sanden. STOPP. Hjulen spottar och fräser sand, bilen rör sig inte en meter. STOPP. Vi kommer inte loss. Är äventyret slut eller är det nu det börjar? Man skall aldrig ge sig ut i öknen ensam eftersom att man behöver hjälpa varandra att gräva fram eller bogsera loss den bil som fastnar. Olivier plockade fram sin nya, fina, blanka ökenspade och männen satte igång att gräva fram bileländet. Vi mammor studerade våra muskulösa karlar en stund men tröttnade snart och tog tag i picknicken. Vi inser att det blåser. Vad händer när det blåser i en öken? Jo, man får sand precis överallt, filtarna ligger inte stil, stearinljusen blåser ut sig själva och all mat blir liksom ja, knaprig.  

Maten är framme, filtarna fladdrar och vi tuggar tappert grusig quiche lorraine. Den andra mamman, tröstar oss med att tala om att: ”Lite sand i maten är bara bra mot tandsten”. Himlen färgas röd och skymningen faller. Det hade vi väntat oss. Vi är i öknen för att studera solnedgången men i samma stund känner jag hur stressad jag blir. Vad gör vi när solen är nere? Det kommer att bli mörkt. ”Man vänjer sig” förklarar den andra mamman med övertygelse. ”Ja men, man ser ju inte all mat jag har lagat”, klagar jag. Barnen leker obekymrat i sanden, de har kepsar med en solfångare på som driver en liten propeller. Propellern är tänkt att fläkta deras små, svettiga ansikten. Olivier kunde inte motstå denna praktiska uppfinning som dessutom var billig. Solen går ner och propellern slutar snurra. Det är vackert men sen är det mörkt. Någon släckte ljuset. Vad gör vi nu? Olivier som vid det här laget har lyckats att gräva upp bilen ur sanden, letar upp sin överlevnadsficklampa. Han får helt enkelt stå och lysa på maten åt oss, när vi äter. Maken är sur för han har insett att ökenturen inte kommer att fortgå när att maten är uppäten. Äta vill han inte alls och deklarerar högljutt att han inte gillar sandkakor. Jag envisas med att vi alla skall njuta av den medhavda glassen, sju sorter. Har man en stor mobil frys så skall man ju använda den. Jag tvingar våra vänner att sitta framför strålkastarna från Oliviers bil medan jag serverar dem glass. Klockan har nu blivit sen och vi har en timmes resa hem och dessutom måste vi till en mack och fylla på luft i däcken.  

Grymt sandiga kom vi sent hem och var alla både trötta och lite besvikna på grund av det uteblivna sandrallyt. 

Detta är emellertid inte slutet på ökenförsöket. Vad händer dagen efter? Olivier tar barnen med sig för att köpa en rejäl ökenlampa. Han är i andra änden av Dubai. När han är klar med sina inköp startar inte bilskrället. Batteriet har gett upp. Han ringer hem klockan är 19.30 och då borde barnen vara i närheten av sina sängar. Han har fått hjälp av fem olika bilar och försöker nu få vårt usla försäkringsbolag att skicka honom en bärgningsbil. Vi kommer överens om att de sedan skall ta en taxi hem. Det kan vara mycket köer en lördagskväll så jag avvaktar med att köra iväg. Tiden går och långt om länge har försäkringsbolaget skickat en lastbil som lyckas bogsera igång Oliviers mastodontbil. Han ringer, jag drar iväg för vi måste få hans bil till service. Denna kväll blev mycket sen och eftersmaken av ökenturen är besk. 

Skam den som ger sig! Helgen efter så beger sig barnen och Olivier ut i öknen igen, utan mig den här gången och hur gick då det? Bara bra faktiskt. Jag hade en heldag för mig själv framför datorn hemma och kunde knappast ha det bättre…